Staden

Sanning och skrönor

Bakgrundsnoteringar

I mitten av 1800-talet började de stora idéomvälvningarna spridas runt om i Europa och arbetar- och folkrörelserna växte fram. Förvånansvärt många av de liberala grundidéerna på kontinenten genomfördes till exempel av personer som Eudard Albert med skapandet av Strömslunds egnahemsområde.

Det oroliga läget efter Krimkriget utgjorde ett starkt incitament för skytterörelsen, redan 1862 bildades Trollhättans Skarpskytteförening som i tidens anda organiserades i militär form och som stöd till den dåvarande svenska armén, landsstormen. Det långt tidigare bildade Svenska Jägareförbundet var länge mycket avvaktande i sin hållning till skytteföreningarna.

1867 då Trollhättans Arbetarförening bildades fick folkrörelserna ett starkare fäste i staden tillsammans med nykterhetslogerna som kämpade mot det utbredda superiet och den misär som främst slog ut arbetarklassen.

Runt mitten av 1880-talet började det mer allmänt bildas olika former av atlet- och idrottsföreningar runt om i Sverige. Arbetarrörelsen hade en avvaktande hållning då det på många håll ansågs att dessa föreningar utgjorde ett för arbetarklassen distraherande tidsfördriv.

Man får inte glömma bort att till exempel den tidiga socialdemokratin upplevdes som väldigt radikal inte bara av den tidens borgerliga överhet utan även inom stora delar av de egna leden.

Det var en stor splittring med olika inriktningar av de sociala idéerna om vilka tillvägagångssätt som skulle tillämpas för att uppnå målen. En vid den tiden stor inriktning var syndikalismen som hade sin tolkning av kooperativa företag och samhällsinriktning.

Den framväxande medelklassen med större inflytande bland annat i riksdag och press framförde olika liberala tankesätt och började skapa egna organisationer i form av olika intresse- och arbetsgivarföreningar.

De tidvis skarpa intressemotsättningar som fanns mildrades inte mycket av första världskriget utan kvarstod ända fram till det s k Saltsjöbadsavtalet, då den svenska modellen av samförstånd på arbetsmarknaden skapades.

Staden

Om fallområdet, Stora Edet, berättas det redan i Harald Hårdrådes saga att vikingaskepp dragits förbi fallen för vidare färd upp i Vänern under vintern 1063-64. Först under medeltiden började det finnas någon bebyggelse dokumenterad som till exempel Ekholms slott vid Naglums sund i Göta älv, vars murrester fortfarande finns bevarade på den nuvarande Slottsön. Trollhättan som namn finner man först i Erik av Pommerns skattebok 1413 där benämt Trollhetta qvarn.

Trollhättan som bebyggelsebegrepp fanns inte utan större delen av området benämndes bara ”Stranna” och var en utmark för Gärdhems socken där det gick lite vilt till. De på den tiden mycket glest bebodda norra och västra delarna av nuvarande staden tillhörde Västra Tunhems och Naglums socknar. Först på 1850-talet skapades Trollhättans församling och inte förrän 1916 kunde Trollhättan bli en egen stad. Här nedan kan ni se dåvarande Trollhättan runt ca 1875 – 1890.

Källa: Trollhättegillet.

På norra delen av området för den nuvarande centrala staden låg tidigare Staveredsmossens kåkbebyggelse utan stadsplan med lite oklara markägarförhållanden, där det bland annat fanns garverier och slakterier samt stugor och en och annan lönnkrog. Längre ner vid fallen fanns de tidiga kvarnarna, sågarna och industrierna som drevs med vattenkraft. Där byggdes det också många stugor utan någon stadsplan inom vad som idag är stadsdelen Skoftebyn.

Under 1860- 1870-talen inträffade den värsta brännvinstiden i Sverige och öden som ”Tjyven Lundberg”s var inte ovanliga. Han blev av med sitt arbete som kronojägare på grund av gikt och hade svårt att försörja sin familj varför han började sälja brännvin i lönndom och ägna sig åt småstölder och mindre bedrägerier. Mellan åren 1852 – 1867 blev han straffad fyra gånger bara för sin lönnkrog.

Mellan Staveredsmosse och nuvarande Riddaregatan låg ”Stranna”. Öster om nuvarande Österlånggatan fanns knappt någon samlad bebyggelse förrän i slutet av 1870-talet och det var stora klagomål på att järnvägsstationen byggdes så långt utanför staden 1875. Samma jämmerlåtar återkom gång på gång allteftersom staden växte, men man ska i rättvisans namn komma ihåg att den tidens människor fick gå om de inte hade någon egen häst att rida eller köra någon vagn med. De få gator och vägar som fanns var mer som leriga stråk under stora delar av året och det dröjde länge innan det blev riktiga stensatta gator med trottoarer i centrum.

Runtom i hela staden hade de flesta egna grisar, höns och kor som släpptes fria för bete. I en rapport från den dåvarande hälsovårdsnämnden 22/9 1884 berättas det om att älvvattnet mestadels var bra, men få hushåll orkade med besväret att bära vatten långa sträckor utan tog hellre vatten i sina brunnar som oftast var omgivna av mer eller mindre odugliga utedass och svinstior. Det fanns endast ett enda avloppsdike från Storgatan ner till älven i övrigt hamnade allt avfall lite var som helst. Sjukdomar som kolera och tyfoidfeber återkom med jämna mellanrum under åren 1834 – 1884 och vissa infektionssjukdomar var kroniska hos befolkningen på grund av dåliga hygienförhållanden.

De återkommande koleraepidemierna gjorde att det uppstod flera olika kolerakyrkogårdar på olika ställen runt om i samhället. Götalundens kyrkogård kom till på det sättet, då Gärdhems församling inte tillät att de avlidna koleraoffren begravdes på församlingskyrkogården. Linnart Linnarsson hette det första koleraoffret som begravdes direkt efter sin bortgång 15/8 1841. Vid det utbrottet var det minst nio andra personer som begravdes på små, nu bortglömda kolerakyrkogårdar. En sådan kunde fortfarande runt 1980 anas som ränder i backen strax öster om den gamla filfabriken på norra sidan av den forna Gärdhemsvägen på Tingvalla enligt muntligt återgivna minnen. Det har troligen funnits minst fem försvunna kyrkogårdar i staden förutom en som det återfanns rester av på Nohabs område nära smedjan.

Läkare och medicinlåda fanns bara på kanalbolagets olika byggen under åren 1800 – 1844 men från 1862 fanns ett första enkelt apotek som snart växte och flyttade två gånger innan det byggdes ett för ändamålet modernt apotek 1896. Precis som i våra dagar var det litet av en servicebutik med olika tjänster och varor, samt egen tillverkning av många mediciner. Tidvis fanns den enda tillgängliga läkaren i Vänersborg om inte kanalbolaget hade någon anställd. Dåliga tänder kunde man däremot få utdragna av någon smed.

Jultomten bodde på Staveredsmosse!

En tidigare utvandrad Trollhättebo, född i början av 1800-talet, som varit verksam som sjöman och framförallt valfångarskytt under många år bosatte sig på sin ålders höst på Staveredsmosse, troligen i början på 1860-talet. Han tyckte synd om de fattiga familjerna där och fick så idén att dela ut julklappar varför han skaffade sig en tomtemask och säck. Små leksaker och liknande köpte han i Vänersborg där utbudet var större på den tiden, men enklare matpaket till familjerna införskaffade han i Trollhättan. Sedan gick han runt bland de små stugorna och delade ut sina paket på julafton. Han lyckades vara anonym i drygt tio år tills han en julafton inte kom, varpå flera innevånare på ”Mossen” knackade på den stuga där de trodde tomten bodde och fann honom död vid matbordet. Dr C. Rinman, som var anställd vid kanalverket 1849 – 1877, kunde konstatera att Valfångarn som tomten kallades till vardags, hade avlidit av ett slaganfall och ordnade så att kommunen stod för hans begravning som blev mycket välbesökt. De sista julklapparna delades ut på juldagen efter hans bortgång.

Samma år som det nya apoteket stod färdigt fick staden sitt första elverk som Gustaf de Laval lät bygga på Önan för kraftproduktionen till ett litet smältverk och gatubelysning i Vänersborg! Nydqist & Holm, NOHAB, byggde naturligtvis också ett eget kraftverk för belysning i verkstaden. Först 1903 fick Trollhättan gatubelysning från Malgöns kraftstation och 1905 kom den vattendom som innebar att alla vattenrätter övergick till staten och Sveriges första statliga vattenkraftverk Olidan började byggas. 1910 kunde den första delen börja leverera ström.

År 1900 fanns det bara fem stenhus i hela staden varav apoteket, Villa Elfhög, där patron Nydqvist bodde, och tingshuset var de viktigaste för allmänheten att känna till. Det kändes som en lättnad för många processande invånare att slippa gå ca 15km till tinget i Vänersborg då ett ärende med gångtid kunde ta 14-16 timmar. De få vägar som fanns var oftast i bedrövligt skick och att resa med häst och vagn gick för det mesta inte mycket fortare än att gå i rask takt.

Allteftersom den industriella tillväxten och det allmänna hälsoläget förbättrades, samt med tilltagande inflyttning, ökade befolkningen kraftigt. År 1900 hade Trollhättan ca 6000 innevånare och var Sveriges största by, Strömslund med ca 2000 hörde fortfarande till Vassända-Naglum och Skoftebyn, med ca 1500 hörde till Gärdhem. 1 januari 1916 när Trollhättan blev stad var invånarantalet 13985. Trollhättan är en av de svenska städer som har genomgått den största utvecklingen från att vara Sveriges största by till nummer 21 i storleksordning i riket på drygt 150 år.

Naturkrafterna har gjort sig påminda då och då under århundradena, senast vid den stora översvämningen år 2000 då Vänern rann över, 1904 var det en kraftig jordbävning i Oslofjorden då stugor och kyffen på Staveredsmosse enligt muntlig tradition hoppade högt, men inga större skador uppkom dess bättre! Det mest skadeorsakande var dock det jordfall 1648 som skedde nedan Åkerström då hela älven blev uppdämd och runt 100 människor miste livet. Än idag kan man se spåren efter raset utmed älven vid Intagan. Norska intressen försökte göra anspråk på den mark som försvann, men redan nio år senare var den norska älvsidan svensk.

Kanalbolaget som styrde och ställde med staden, i kraft av att vara den största enskilda markägaren och arbetsgivaren under lång tid, lät kanalbyggaren Nils Ericsson göra en första stadsplan 1863 eftersom bebyggelsen var oordnad. Då planlades de breda gatorna i klassiskt rutmönster som idag utgör Trollhättans stadskärna med Storgatan,

Österlånggatan och Strandgatan i centrum.

Vid den tiden började idéer om arbetarföreningar, folkparker och koloniträdgårdar, främst för de mindre bemedlade som bodde i den tidens hyreskaserner i större städer, spridas runtom i Europa. I Trollhättan bildades arbetarföreningen redan 1867. 1873-75 byggdes Arbetareföreningens hus i schweizerstil vilket inrymde bibliotek och samlingslokal med en scen samt en handelsbod som drevs som en konsumtionsförening. Den blev så småningom Konsum i Trollhättan. Senare när samhället började förtätas och fortsätta växa följde Skårmans stadsplan 1892-1893, de nya stadsdelarna Strömslund, Sveriges första egnahemsområde planerat av Eudard Albert 1889, samt Hjulkvarns egnahemsområde planerat av Nils Gellerstedt vilket presenterades 1905.

I takt med befolkningsökningen började det ordnas permanenta dansbanor och folkparker. På olika initiativ tillkom det två parker som senare slogs ihop, den ena senare flyttad till hyrd mark i nuvarande Hjulkvarnelund 1925 och den andra intill den dåvarande soptippen på nuvarande Tingvalla. Men redan i början av 1930-talet lades den ner på grund av att man eldade sopor på tippen och flera av byggnaderna flyttades till Hjulkvarelund där parkföreningen fick köpa loss marken man hade hyrt tidigare.

I slutet på 1930-talet kunde en flitig grabb få ihop pantpengar till 30 matinébiljetter på bio för ca 150 ölflaskor så busungarna som bodde i ”Aspis”, arbetarbostäderna på Järven, var flitiga besökare på alla de byggen som var då Tingvalla byggdes ut. Från 1917 var stadsdelen i stort bara skogsmark mellan landshövdingehusen på Järven och tippen ”Slittan” som låg utmed den gamla Gärdhemsvägen och Nohabsbanan som gick till sandtaget vid nuvarande Hojumskyrkogården. Blomqvists åkeri var först ut med att etablera sig i den nya stadsdelen och hamnade strax intill Götalundens kyrkogård och oljedepån där. Sedan byggdes Tingvallahallen där Tingvalla Folkets Park hade legat bredvid tippen som flyttades till Hedeäng, vilket orsakade stort huvudbry för Aspisungarna om de skulle våga sig dit bort för att leta skrot och flaskor med mera. Glass-Oskar flyttade från hörnet av Österlånggatan/Trollgatan och byggde en ny modern glassfabrik vägg i vägg med Tingvallahallen 1939, där han sedan i många år skänkte ut överbliven glass varje höst till alla ungar i området. Industriområdet fortsatte att byggas ut med Larssons cementgjuteri, Fribergs stenhuggeri samt Lindbergs plåtslageri med flera. Där låg även slakthuset, ungefär vid nuvarande Samhall, intill järnvägen med sin granne Borgefors filfabrik och mellan den och gamla Gärdhemsvägen låg troligen en av de numera försvunna kolerakyrkogårdarna.

På andra sidan den gamla Gärdhemsvägen byggdes ”Diplomatstaden” 1938 -1939 som villaområdet intill Järven kallades på den tiden. Aspisungarna hittade på en farlig lek under byggtiden genom att krypa i de nylagda stora vatten- och avloppstrummorna från Tingvallavägen ända bort till Djupebäck, ofta de sista 50-100:a metrarna i vatten till midjan. Ett annat mer folkligt nöje som startade vid den tiden var allsångskvällarna som fortsatte under hela kriget i ”Lunnen”, Folkets Park.

Den 27:e oktober 1939 började ransoneringen under andra världskriget och allt fler skaffade sig kaninburar för att få lite mera mat. Aspisungarna som hade flyttat sina skrotexpeditioner till Hedeängs nya tipp gjorde 2-3 grandiosa fynd 1939-1940 när de hittade kasserade ransoneringskort som ett företag slängde där. Det blev många gratisbullar och annat då.

Källa: Trollhättegillet.

Glass-Oskar Olsson, en hetlevrad legendarisk näringsidkare med gott hjärta, startade sin verksamhet på allvar i början av 1930-talet med att först sälja varmkorv och snart också glass i en kiosk nere i Skoftebyn vid korsningen Göteborgsvägen - Syltevägen. Glassen tillverkades på gammaldags vis med en handvevad ispackad maskin i en källarlokal på hörnet av Österlånggatan - Trollgatan.

Hans bana som korv- och glassförsäljare vacklade lite ekonomiskt i början, då Hillevi Hansson som bakade korvbröden åt honom, tvekade om krediten tills Glass-Oskar rådigt hjälpte till att bära ut inredning och släcka en brand i huset där hon hade sitt bageri. Enligt samtida vittnen började branden genom självantändning vid en halmpackad damejeanne, fast dåtida elaka tungor tyckte det hände väldigt lämpligt.

Glass-Oskar visade senare väldigt ekonomiska drag med sitt beryktade sätt att dra med pekfingret ner utmed en faktura o säga ” Jag betalar hit”, där fingret stannade. Sedan var det upp till hans leverantörer att få med resten av beloppet till nästa faktura.

När Gustav V invigde Wilhelm Hansen-monumentet 30/5 1934 i stekande solsken och helt vindstilla så blev de dricka- och glassförsäljare som var där nästan nerstormade av kunder. Detta fick Glass-Oskar att redan nästa dag åka till Göteborg för att köpa en större eldriven modern glassmaskin.

Hans impulsiva och handgripliga sätt kom ofta i dagen, som då hans fru Astrid hade beställt is till en isskulptur hos fiskhandlaren Johansson. Glass-Oskar kom på utlovad tid finklädd och med en ny Volvo Duett för att hämta isen till festen då han fyllde jämt. Han följde med ut till isbingen där det första blocket kom ut snällt, men sen strulade det, varpå Glass-Oskar

greppade issaxen och var snart blöt och kladdig av sågspån. Vad fru Astrid sade om det vet vi inte, men enligt inbjudna gäster var isskulpturen mycket fin.

Glass-Oskar var en enkel man på många sätt och kanske inte alltid så noga med sin klädsel vilket ledde till följande episod hos en välkänd bilfirma i Vänersborg. Väl inkommen i bilhallen såg han sig omkring och förklarade att han ville se på en lastbil. Bilförsäljaren tittade på Glass-Oskar och svarade att de inte hade några begagnade fordon, Glass-Oskar : ” Sa inte ha nåt begagnat, ja ska ha nytt”. Han blir visad en lastbil med önskad lastförmåga, tittar och säger, ”Den tar jag”. Han får se en annan intill och säger ” Ja tar den mä”, pekar sen på ett tredje fordon och säger ” Kan ta den också”!

Bilförsäljaren frågar artigt om namnet medan han stilla undrar för sig själv om inte Glass-Oskar kan vara en frigångare från Restads mentalsjukhus. Efter att ha fått namn och adress ursäktar han sig. Väl inne på kontoret ringer han vakthavande hos polisen i Trollhättan, beskriver Glass-Oskars utseende och sätt, varpå vakthavande säger” Sälj du så många lastbilar du kan, Glass-Oskar kan betala för sig”. Sekunderna senare är försäljaren ute i bilhallen med orderblocket i högsta hugg. Det lär ha slutat med att 5 - 6

lastbilar blev köpta.

Pappersarbete var kanske inte Glass-Oskars favoritsyssla, så en gång när hans korv- och glasskiosk på Drottningtorget en stilla sommarnatt helt hastigt och lustigt genomgick en entusiastisk om- och tillbyggnad slog det honom, inget bygglov än! Så när morgonen grydde hämtade Glass-Oskar stadsarkitekten samt några andra beslutande ”gubbar” med bil, bjöd rikligt på korv och glass och utbrast ” Har de inte blett fint?”

En annan gång då några ”Aspis-grabbar” hade missat en gratis höstutdelning av överbliven glass och kommit lite sent frågade han dem ” Va gör i här ongjävlar?” och skällde på som så de blev rädda och började springa tillbaka hem. De hinner knappt halvvägs när de hör en bil komma och får se Glass-Oskar ropa genom den nerrullade sidorutan ”Pôjkar pôjkar, stanna stanna”. Han hinner knappt stanna bilen innan han kommer ut och säger” Här ha i pojkar” och lämnar fyra stora lådor med glassbåtar till dem innan han hoppar tillbaka i bilen.

Glass-Oskars relativt goda förhållande till stadspolisen fick sig en törn en gång när poliskonstapeln Lager lyckades få honom att gå på ett practical joke, en riktig blåsning med ”Coloradoskalbaggen” i påse. Glass-Oskar öppnade en hårt tillsluten papperpåse varpå en fjäderuppdragen manick sprätte ut och skrämde honom någon sekund eller två innan han vilt svingande slängde sig mot Lager som störtarde ner för trapporna till en väntande Svarta Maja som drog iväg med skrikande däck runt gathörnet med Glass-Oskar vilt vrålande ”Era förbannade bylingajävlar” efter dem.

Snart nog hade konstaplarna glidit runt kvarteret med polisbilen och de stannade bredvid Glass-Oskar som lugnat ner sig, när Lager öppnar sin bildörr säger Glass-Oskar ungefär ” Du får ente skrämma mig så, jag kunde ju ha slått dig fördärvad”. Till saken hör att Lager var nästan dubbelt så stor som Glass-Oskar och väl så van att hantera vildsinta busar.

Annars gillade Glass-Oskar att utsätta andra för handgripliga enkla skämt som att till exempel slå igen dörren till kylrummet på glassfabriken när någon var där inne. Men när han själv av misstag blev instängd av en anställd som hade händerna fulla och blev kvar där inne kanske 30 minuter så utspann sig följande dialog. En annan anställd som skulle fylla på i kyllagret öppnade dörren och frågade ”Men va gör direktörn här inne?” ” Vvvvänttta ddu ddin jäävel ttess jjag ttinat upp” blev Glass-Oskars svar när han störtade ut för att värma sig med varmt kaffe och annat.

Källor: Trollhättegillet

Ronny Derner

Erik Bohm

Hasse Rasmusson, bagare

Mats Wickman

Olle Johansson, fiskhandlare

Gustaf Derner / Erik Sundewall

med flera.

Hantverk och industrier i Trollhättan har sitt ursprung i de enkla kvarnar och sågar utmed fallområdet som var säsongssysselsättningar i större utsträckning än de företag som vi är vana vid i dag.

De gamla skrålagarna med sitt ursprung i medeltiden skyddade länge de ”ämbetsmän” vilka fanns i städerna och som hade diverse handels- och tullskydd med mera, mycket för att myndigheterna ville ha kontroll och skatteintäkter. Först efter 1846 kunde hantverkare av alla slag flytta till och verka i byn vid stranden. Tidigare var det endast ” sockenhantverkare” som fick verka utanför städerna enligt 1789 års förordning.

Idéer och planer om kanal- och slussbygge hade framförts ända sedan Gustav Wasas tid då han enade Sverige till ett rike. Under Karl XII gjorde Christoffer Polhem ett första försök med slussbygge samt därför nödvändiga verkstäder men kungens plötsliga död och statens dåliga finanser omintetgjorde detta. Däremot genomfördes en första älvreglering 1750 – 1751 genom att Kafledammen byggdes, vattnet steg i betydande grad, mindre forsar med kvarnar försvann och älven rann mer västerut vid Nol- och Gullöfallen. Detta gynnade byggandet av större anläggningar som utnyttjade vattenkraften. Det första privilegiet för järnmanufaktur utfärdades 19/12 1755 till Gilius Hillerströms smedja som senare kom att köpas av Trollhettans Kanalbolag vilket började utarrendera den från 1810 och detta kan betraktas som Trollhättans första bestående hantverksindustri.

Byggandet av kanalen och 1800 års slussar innebar en bruten isolering, stigande befolkningstillväxt och ökat antal kvarnar, sågar med mera vilket syns i kyrkböckerna. 1750 – 1790 översteg inte ”Trollhättans” befolkning ett par hundra personer men redan 1828 fanns minst 490 fasta invånare. Expansionen tog fart redan 1840 i samband med att byggandet av den nya kanalleden påbörjades, då en mängd nya yrken som till exempel urmakare blev noterade i bland annat skattelängder.

1847 bildades Trollhättans Mekaniska Verkstad som en utveckling av bl a Hillerströms järnmanufaktur. Verkstaden som växte blev sedan en betydande storindustri under namnet NOHAB ända fram till 1980-talet då verksamheten splittrades, flyttades och större delen lades ner.

Det redan etablerade företaget Stridsberg & Biörk flyttade 1879 sin sågtillverkning till Trollhättan, tack vare de goda förutsättningarna vid fallen. Efter ännu en flytt, denna gång orsakad av det första statliga vattenkraftverket Olidan, fortsatte verksamheten på Knorren ända fram till nerläggningen 1990, då den internationella konkurrensen blev för svår.

En annan rätt betydande industri som föll offer för den tekniska och handelsmässiga utvecklingen var Svenska Tacksfabriken som startades 1901 av John Lawson. Dess produktion av pligg, småspik med mera främst för skoindustrin, var en internationell storsäljare ända fram till 1960-talet då det snabbt tog slut, främst beroende på nya metoder för skotillverkning.

Professor Ångström hade redan på 1870-talet en tidig plan för Olidan som aldrig genomfördes, men som fanns i bakgrunden då kraftstationen byggdes. Nuvarande statliga Vattenfall började sin bana som Trollhättans Kanalbolag och blev genom förstatligandet av vattenkraften samt byggandet av Sveriges första statliga vattenkraftverk Olidan en stor arbetsgivare med som mest ca 1000, numera drygt 400, anställda i Trollhättan.

Grundbergs Mekaniska Verkstad var ett familjeföretag som startades 1906. Efter två svåra bränder samt flytt av verksamheten såldes det till ett annat familjeföretag 1979 som idag utgörs av STÅLAB. Detta företag såldes i sin tur till tre anställda 1981 och lever fortfarande vidare med ca 80 anställda i bro- och byggbranschen, specialiserat på stora bärande stålkonstruktioner.

Under 1910 -20-talen lockades en rad företag med elintensiv produktion som EKA, Trollhättans Cyanidverk, Svenska Ferrolegeringar , Stockholms superfosfatfabrik (Kema Nord) samt Union Carbide att starta sina verksamheter på Stallbacka industriområde. Därmed hade Vattenfall säkrat långvarig avsättning för sin elproduktion vilket inte var helt självklart innan de rikstäckande stamnäten blev byggda på 1950-talet.

Den mesta smutsiga tillverkningen lades ner undan för undan med början av Union Carbides nerläggning 1986 allteftersom tekniken och miljöansvaret utvecklades och lönsamhetskraven ökade. Ett av de få kvarvarande företagen är Eka Chemicals. Ett annat företag som är en avläggare som flyttade till Rjukan i Norge på grund av lägre elpris är i dag Norsk Hydro.

Även i textilindustrin, utöver Sjuntorps AB som redan 1814 hade etablerat sig i Sjuntorp utanför Trollhättan, startades det flera företag 1917 - 1918 som t ex Konfektions AB Viking och Skjortfabriken Bore m fl. Dessa företags produktion var på topp under andra världskriget innan de köptes upp med flytt av verksamheten eller lades ner på 1960-talet. Sjuntorpsindustrin ombildades till aktiebolag redan 1882 och utvecklades separat med Göteborg som fokusområde för sin världsomspännande försäljning och lever vidare idag med annan inrikting.

Runt tiden innan och under andra världskriget skapades genom statlig styrning tillverkning inom nuvarande flyg- och rymdindustrin, Nohabs flygmotortillverkning och Svenska Aeroplanaktiebolaget, det senare bolaget med tillverkning både i Trollhättan och Linköping. Idag heter dessa internationellt välkända och verksamma företag GKN samt SAAB(numera utan verksamhet i Trollhättan).

Under denna tid lät Glass-Oskar bygga och flyttade även in i sin nya glassfabrik intill Tingvallahallen 1939, där verksamheten frodades ända till försäljningen till Glacebolaget(GB ägt av Unilever) 1962. Namnrättigheten Trollhätteglass innehas än i dag av på Hojums industriområde verksamma Åse-glass.

Cerbo som startades 1948 var första företaget i plastbranschen i Trollhättan med idag ca 100 anställda och en internationell försäljning av formsprutade plastdetaljer.

Källor: E. Karlinder

H. Olsson

Trollhättegillet m fl

I vår tid, framtidsfrågor och funderingar

I vår tid.

Nu börjar man märka att 100-års jubileet närmar sig. Det grävs både högt och lågt i centrum just nu vilket ibland yttrar sig i kommentarer som " Dom bara förstör, kunde inte Tårtan få va ifred som den var" till " Det blir nog bra till slut när det är klart". Fast han som gnällde kanske inte riktigt förstod vilket busliv det var i den forna parken som började som ett salutorg . Även i andra parker och skrymslen i centrum har det städats undan yviga buskar och annat som dolde diverse bus och deras gömmor. 

Ungefär så här såg det gamla Karl Johans torg ut en gång i tiden.

Numera kan man se igenom Maria Alberts parken.

Framtidsfrågor

Två bilder, två sidor av en svunnen tid och stad. Hur vill vi ha vår miljö?

Gamla Ferrolegeringar mitt på dagen.

Barnens dag karneval.

Vad tänker du på när du går förbi ett hus eller kanske ett minnesmärke ute på stan?

Vet du något om det, har du möjligen läst eller hört på något nyhetsmedia att huset är rivningshotat eller ska renoveras?

Funderar du på om det finns några bilder på hur det såg ut som nytt? Vilka personer som bodde där eller kan kopplas till någon historia runt det.

Du kanske tänker på hur stadsdelen ska se ut i framtiden?
Eller hur huset, marken, området ska utnyttjas nu och i framtiden ?

Har du koll på hur nya stadsplaner presenteras; t ex med utställning på stadsbiblioteket, i broschyrer i brevlådan eller en egen webbsida?

Vems är idéerna? Politikerna i staden? Allmänhetens? Tjänstemannaförslag? Eller rentav någon liten listig entreprenör som utnyttjar media för att skaffa sig fördelar genom en hypad s k allmänhetens opinion i media?

Får du veta vad alla sidorna vill och tycker fullt ut? Är det någon som frågar dig överhuvudtaget om du har några synpunkter på hur staden ska vara och fungera?

Har du något intresse alls om ovanstående eller blir du bara intresserad om det ska byggas ett dagcenter för förståndshandikappade bredvid din villa?

Finns det någon svensk stad överhuvudtaget som är långsiktigt planerad för både dagens och framtida behov, varav merparten är okända för oss i det överskådliga dagsläget?

För hur långt fram i tiden ska vi planera ett område eller en hel stad?

Hur ska vi ställa oss till bevarandet av t ex halvgamla dåligt isolerade hus som nuvarande och kommande ägare av  kulturhistoriska skäl inte får tilläggsisolera?

Köpcenter, Galleria eller E-handel?

Hur vill vi fånga vår föda? Som en jägare/samlare någonstans ute i vildmarken utanför stan eller under mer organiserade former i vår egen närmiljö där vi bor?

Har ni försökt att gå, cykla eller åka buss till ett köpcenter någon mil utanför stadscentrum vid korsningen av två eller flera motorvägar?

Hur mycket varor har ni kunnat handla och ta med på ett bekvämt sätt i så fall?

Konceptet med en galleria i central stadsmiljö har utvecklats ända sedan den stora bazaren uppkom i Istanbul på 1400-talet. I dess mer moderna form sedan bl a Kaisergallerie i Berlin under senare delen av 1800-talet då det blev mode med att bygga över gator i ett eller flera kvarter.

Detta spred sig undan för undan i Europa och i Sverige. Tanken var att man skulle kunna ströva omkring och göra sin dagliga inköpsrunda under mer bekväma former nära sin bostad.

Där hade man även tillgång till en rad specialaffärer inom många branscher något som mer eller mindre lyser med sin frånvaro i dagens förvuxna köpcenter, där man kan ha uppemot 1,5 km från ände till ände.

Utarmningen av stadscentra fortsätter i takt med utbyggnaden av handelsytorna till 100 000 kvadratmeter och 250 butiker i tre eller flera plan. Det minsta av Sveriges 10 största köpcenter är i dag ca 56 000 kvadratmeter handelsyta.

Specialbutikerna har börjat försvinna från landsorten och i viss mån även fysiskt från storstäderna och kan snart bara nås via näthandel på Internet. Däremot verkar det finnas en trend att lägga t ex dyra exklusiva klädbutiker och andra typer av butiker, där kunderna vill kunna se och ta fysiskt på varorna, i stadscentra.

Inom näthandeln har även koncept som färdiga matkassar inklusive tillagningsråd och recept ökat markant de sista tre åren. Dessa matkassar produceras dock oftast av de större affärskedjorna.

Det finns redan flera lokala e-handelsförtag som är rätt stora men trenden är att deras butiker försvinner och bara e-handeln bli kvar i lokaler utanför stadskärnan.