Sanning och skrönor
Bakgrundsnoteringar
I mitten av 1800-talet började de stora idéomvälvningarna spridas runt om i Europa och arbetar- och folkrörelserna växte fram. Förvånansvärt många av de liberala grundidéerna på kontinenten genomfördes till exempel av personer som Eudard Albert med skapandet av Strömslunds egnahemsområde.
Det oroliga läget efter Krimkriget utgjorde ett starkt incitament för skytterörelsen, redan 1862 bildades Trollhättans Skarpskytteförening som i tidens anda organiserades i militär form och som stöd till den dåvarande svenska armén, landsstormen. Det långt tidigare bildade Svenska Jägareförbundet var länge mycket avvaktande i sin hållning till skytteföreningarna.
1867 då Trollhättans Arbetarförening bildades fick folkrörelserna ett starkare fäste i staden tillsammans med nykterhetslogerna som kämpade mot det utbredda superiet och den misär som främst slog ut arbetarklassen.
Runt mitten av 1880-talet började det mer allmänt bildas olika former av atlet- och idrottsföreningar runt om i Sverige. Arbetarrörelsen hade en avvaktande hållning då det på många håll ansågs att dessa föreningar utgjorde ett för arbetarklassen distraherande tidsfördriv.
Man får inte glömma bort att till exempel den tidiga socialdemokratin upplevdes som väldigt radikal inte bara av den tidens borgerliga överhet utan även inom stora delar av de egna leden.
Det var en stor splittring med olika inriktningar av de sociala idéerna om vilka tillvägagångssätt som skulle tillämpas för att uppnå målen. En vid den tiden stor inriktning var syndikalismen som hade sin tolkning av kooperativa företag och samhällsinriktning.
Den framväxande medelklassen med större inflytande bland annat i riksdag och press framförde olika liberala tankesätt och började skapa egna organisationer i form av olika intresse- och arbetsgivarföreningar.
De tidvis skarpa intressemotsättningar som fanns mildrades inte mycket av första världskriget utan kvarstod ända fram till det s k Saltsjöbadsavtalet, då den svenska modellen av samförstånd på arbetsmarknaden skapades.
Om
fallområdet, Stora Edet, berättas det redan i Harald Hårdrådes
saga att vikingaskepp dragits förbi fallen för vidare färd upp i
Vänern under vintern 1063-64. Först under medeltiden började det
finnas någon bebyggelse dokumenterad som till exempel Ekholms slott
vid Naglums sund i Göta älv, vars murrester fortfarande finns
bevarade på den nuvarande Slottsön. Trollhättan som namn finner
man först i Erik av Pommerns skattebok 1413 där benämt Trollhetta
qvarn.Staden
Trollhättan
som bebyggelsebegrepp fanns inte utan större delen av området
benämndes bara ”Stranna” och var en utmark för Gärdhems socken
där det gick lite vilt till. De på den tiden mycket glest bebodda
norra och västra delarna av nuvarande staden tillhörde Västra
Tunhems och Naglums socknar. Först på 1850-talet skapades
Trollhättans församling och inte förrän 1916 kunde Trollhättan
bli en egen stad. Här nedan kan ni se dåvarande Trollhättan runt
ca 1875 – 1890.
Källa: Trollhättegillet.
På norra delen av området
för den nuvarande centrala staden låg tidigare Staveredsmossens
kåkbebyggelse utan stadsplan med lite oklara markägarförhållanden,
där det bland annat fanns garverier och slakterier samt stugor och
en och annan lönnkrog. Längre ner vid fallen fanns de tidiga
kvarnarna, sågarna och industrierna som drevs med vattenkraft. Där
byggdes det också många stugor utan någon stadsplan inom vad som
idag är stadsdelen Skoftebyn.
Under 1860- 1870-talen
inträffade den värsta brännvinstiden i Sverige och öden som
”Tjyven Lundberg”s var inte ovanliga. Han blev av med sitt arbete
som kronojägare på grund av gikt och hade svårt att försörja sin
familj varför han började sälja brännvin i lönndom och ägna sig
åt småstölder och mindre bedrägerier. Mellan åren 1852 – 1867
blev han straffad fyra gånger bara för sin lönnkrog.
Mellan Staveredsmosse och
nuvarande Riddaregatan låg ”Stranna”. Öster om nuvarande
Österlånggatan fanns knappt någon samlad bebyggelse förrän i
slutet av 1870-talet och det var stora klagomål på att
järnvägsstationen byggdes så långt utanför staden 1875. Samma
jämmerlåtar återkom gång på gång allteftersom staden växte,
men man ska i rättvisans namn komma ihåg att den tidens människor
fick gå om de inte hade någon egen häst att rida eller köra någon
vagn med. De få gator och vägar som fanns var mer som leriga stråk
under stora delar av året och det dröjde länge innan det blev
riktiga stensatta gator med trottoarer i centrum.
Runtom i hela staden hade
de flesta egna grisar, höns och kor som släpptes fria för bete. I
en rapport från den dåvarande hälsovårdsnämnden 22/9 1884
berättas det om att älvvattnet mestadels var bra, men få hushåll
orkade med besväret att bära vatten långa sträckor utan tog
hellre vatten i sina brunnar som oftast var omgivna av mer eller
mindre odugliga utedass och svinstior. Det fanns endast ett enda
avloppsdike från Storgatan ner till älven i övrigt hamnade allt
avfall lite var som helst. Sjukdomar som kolera och tyfoidfeber
återkom med jämna mellanrum under åren 1834 – 1884 och vissa
infektionssjukdomar var kroniska hos befolkningen på grund av dåliga
hygienförhållanden.
De återkommande
koleraepidemierna gjorde att det uppstod flera olika
kolerakyrkogårdar på olika ställen runt om i samhället.
Götalundens kyrkogård kom till på det sättet, då Gärdhems
församling inte tillät att de avlidna koleraoffren begravdes på
församlingskyrkogården. Linnart Linnarsson hette det första
koleraoffret som begravdes direkt efter sin bortgång 15/8 1841. Vid
det utbrottet var det minst nio andra personer som begravdes på små,
nu bortglömda kolerakyrkogårdar. En sådan kunde fortfarande runt
1980 anas som ränder i backen strax öster om den gamla filfabriken
på norra sidan av den forna Gärdhemsvägen på Tingvalla enligt
muntligt återgivna minnen. Det har troligen funnits minst fem
försvunna kyrkogårdar i staden förutom en som det återfanns
rester av på Nohabs område nära smedjan.
Läkare och medicinlåda
fanns bara på kanalbolagets olika byggen under åren 1800 – 1844
men från 1862 fanns ett första enkelt apotek som snart växte och
flyttade två gånger innan det byggdes ett för ändamålet modernt
apotek 1896. Precis som i våra dagar var det litet av en
servicebutik med olika tjänster och varor, samt egen tillverkning av
många mediciner. Tidvis fanns den enda tillgängliga läkaren i
Vänersborg om inte kanalbolaget hade någon anställd. Dåliga
tänder kunde man däremot få utdragna av någon smed.
Jultomten bodde på
Staveredsmosse!
En tidigare utvandrad
Trollhättebo, född i början av 1800-talet, som varit verksam som
sjöman och framförallt valfångarskytt under många år bosatte sig
på sin ålders höst på Staveredsmosse, troligen i början på
1860-talet. Han tyckte synd om de fattiga familjerna där och fick så
idén att dela ut julklappar varför han skaffade sig en tomtemask
och säck. Små leksaker och liknande köpte han i Vänersborg där
utbudet var större på den tiden, men enklare matpaket till
familjerna införskaffade han i Trollhättan. Sedan gick han runt
bland de små stugorna och delade ut sina paket på julafton. Han
lyckades vara anonym i drygt tio år tills han en julafton inte kom,
varpå flera innevånare på ”Mossen” knackade på den stuga där
de trodde tomten bodde och fann honom död vid matbordet. Dr C.
Rinman, som var anställd vid kanalverket 1849 – 1877, kunde
konstatera att Valfångarn som tomten kallades till vardags, hade
avlidit av ett slaganfall och ordnade så att kommunen stod för hans
begravning som blev mycket välbesökt. De sista julklapparna delades
ut på juldagen efter hans bortgång.
Samma år som det nya
apoteket stod färdigt fick staden sitt första elverk som Gustaf de
Laval lät bygga på Önan för kraftproduktionen till ett litet
smältverk och gatubelysning i Vänersborg! Nydqist & Holm,
NOHAB, byggde naturligtvis också ett eget kraftverk för belysning i
verkstaden. Först 1903 fick Trollhättan gatubelysning från Malgöns
kraftstation och 1905 kom den vattendom som innebar att alla
vattenrätter övergick till staten och Sveriges första statliga
vattenkraftverk Olidan började byggas. 1910 kunde den första delen
börja leverera ström.
År 1900 fanns det bara
fem stenhus i hela staden varav apoteket, Villa Elfhög, där patron
Nydqvist bodde, och tingshuset var de viktigaste för allmänheten
att känna till. Det kändes som en lättnad för många processande
invånare att slippa gå ca 15km till tinget i Vänersborg då ett
ärende med gångtid kunde ta 14-16 timmar. De få vägar som fanns
var oftast i bedrövligt skick och att resa med häst och vagn gick
för det mesta inte mycket fortare än att gå i rask takt.
Allteftersom den
industriella tillväxten och det allmänna hälsoläget förbättrades,
samt med tilltagande inflyttning, ökade befolkningen kraftigt. År
1900 hade Trollhättan ca 6000 innevånare och var Sveriges största
by, Strömslund med ca 2000 hörde fortfarande till Vassända-Naglum
och Skoftebyn, med ca 1500 hörde till Gärdhem. 1 januari 1916 när
Trollhättan blev stad var invånarantalet 13985. Trollhättan är en
av de svenska städer som har genomgått den största utvecklingen
från att vara Sveriges största by till nummer 21 i storleksordning
i riket på drygt 150 år.
Naturkrafterna har gjort
sig påminda då och då under århundradena, senast vid den stora
översvämningen år 2000 då Vänern rann över, 1904 var det en
kraftig jordbävning i Oslofjorden då stugor och kyffen på
Staveredsmosse enligt muntlig tradition hoppade högt, men inga
större skador uppkom dess bättre! Det mest skadeorsakande var dock
det jordfall 1648 som skedde nedan Åkerström då hela älven blev
uppdämd och runt 100 människor miste livet. Än idag kan man se
spåren efter raset utmed älven vid Intagan. Norska intressen
försökte göra anspråk på den mark som försvann, men redan nio
år senare var den norska älvsidan svensk.
Kanalbolaget som styrde
och ställde med staden, i kraft av att vara den största enskilda
markägaren och arbetsgivaren under lång tid, lät kanalbyggaren
Nils Ericsson göra en första stadsplan 1863 eftersom bebyggelsen
var oordnad. Då planlades de breda gatorna i klassiskt rutmönster
som idag utgör Trollhättans stadskärna med Storgatan,
Österlånggatan och
Strandgatan i centrum.
Vid den tiden började
idéer om arbetarföreningar, folkparker och koloniträdgårdar,
främst för de mindre bemedlade som bodde i den tidens hyreskaserner
i större städer, spridas runtom i Europa. I Trollhättan bildades
arbetarföreningen redan 1867. 1873-75 byggdes Arbetareföreningens
hus i schweizerstil vilket inrymde bibliotek och samlingslokal med en
scen samt en handelsbod som drevs som en konsumtionsförening. Den
blev så småningom Konsum i Trollhättan. Senare när samhället
började förtätas och fortsätta växa följde Skårmans stadsplan
1892-1893, de nya stadsdelarna Strömslund, Sveriges första
egnahemsområde planerat av Eudard Albert 1889, samt Hjulkvarns
egnahemsområde planerat av Nils Gellerstedt vilket presenterades
1905.
I takt med
befolkningsökningen började det ordnas permanenta dansbanor och
folkparker. På olika initiativ tillkom det två parker som senare
slogs ihop, den ena senare flyttad till hyrd mark i nuvarande
Hjulkvarnelund 1925 och den andra intill den dåvarande soptippen på
nuvarande Tingvalla. Men redan i början av 1930-talet lades den ner
på grund av att man eldade sopor på tippen och flera av byggnaderna
flyttades till Hjulkvarelund där parkföreningen fick köpa loss
marken man hade hyrt tidigare.
I slutet på 1930-talet
kunde en flitig grabb få ihop pantpengar till 30 matinébiljetter på
bio för ca 150 ölflaskor så busungarna som bodde i ”Aspis”,
arbetarbostäderna på Järven, var flitiga besökare på alla de
byggen som var då Tingvalla byggdes ut. Från 1917 var stadsdelen i
stort bara skogsmark mellan landshövdingehusen på Järven och
tippen ”Slittan” som låg utmed den gamla Gärdhemsvägen och
Nohabsbanan som gick till sandtaget vid nuvarande Hojumskyrkogården.
Blomqvists åkeri var först ut med att etablera sig i den nya
stadsdelen och hamnade strax intill Götalundens kyrkogård och
oljedepån där. Sedan byggdes Tingvallahallen där Tingvalla Folkets
Park hade legat bredvid tippen som flyttades till Hedeäng, vilket
orsakade stort huvudbry för Aspisungarna om de skulle våga sig dit
bort för att leta skrot och flaskor med mera. Glass-Oskar flyttade
från hörnet av Österlånggatan/Trollgatan och byggde en ny modern
glassfabrik vägg i vägg med Tingvallahallen 1939, där han sedan i
många år skänkte ut överbliven glass varje höst till alla ungar
i området. Industriområdet fortsatte att byggas ut med Larssons
cementgjuteri, Fribergs stenhuggeri samt Lindbergs plåtslageri med
flera. Där låg även slakthuset, ungefär vid nuvarande Samhall,
intill järnvägen med sin granne Borgefors filfabrik och mellan den
och gamla Gärdhemsvägen låg troligen en av de numera försvunna
kolerakyrkogårdarna.
På andra sidan den gamla
Gärdhemsvägen byggdes ”Diplomatstaden” 1938 -1939 som
villaområdet intill Järven kallades på den tiden. Aspisungarna
hittade på en farlig lek under byggtiden genom att krypa i de
nylagda stora vatten- och avloppstrummorna från Tingvallavägen ända
bort till Djupebäck, ofta de sista 50-100:a metrarna i vatten till
midjan. Ett annat mer folkligt nöje som startade vid den tiden var
allsångskvällarna som fortsatte under hela kriget i ”Lunnen”,
Folkets Park.
Den 27:e oktober 1939
började ransoneringen under andra världskriget och allt fler
skaffade sig kaninburar för att få lite mera mat. Aspisungarna som
hade flyttat sina skrotexpeditioner till Hedeängs nya tipp gjorde
2-3 grandiosa fynd 1939-1940 när de hittade kasserade
ransoneringskort som ett företag slängde där. Det blev många
gratisbullar och annat då.
Källa: Trollhättegillet.
Glass-Oskar Olsson, en
hetlevrad legendarisk näringsidkare med gott hjärta, startade sin
verksamhet på allvar i början av 1930-talet med att först sälja
varmkorv och snart också glass i en kiosk nere i Skoftebyn vid
korsningen Göteborgsvägen - Syltevägen. Glassen tillverkades på
gammaldags vis med en handvevad ispackad maskin i en källarlokal på
hörnet av Österlånggatan - Trollgatan.
Hans bana som korv- och
glassförsäljare vacklade lite ekonomiskt i början, då Hillevi
Hansson som bakade korvbröden åt honom, tvekade om krediten tills
Glass-Oskar rådigt hjälpte till att bära ut inredning och släcka
en brand i huset där hon hade sitt bageri. Enligt samtida vittnen
började branden genom självantändning vid en halmpackad
damejeanne, fast dåtida elaka tungor tyckte det hände väldigt
lämpligt.
Glass-Oskar visade senare
väldigt ekonomiska drag med sitt beryktade sätt att dra med
pekfingret ner utmed en faktura o säga ” Jag betalar hit”, där
fingret stannade. Sedan var det upp till hans leverantörer att få
med resten av beloppet till nästa faktura.
När Gustav V invigde
Wilhelm Hansen-monumentet 30/5 1934 i stekande solsken och helt
vindstilla så blev de dricka- och glassförsäljare som var där
nästan nerstormade av kunder. Detta fick Glass-Oskar att redan nästa
dag åka till Göteborg för att köpa en större eldriven modern
glassmaskin.
Hans impulsiva och
handgripliga sätt kom ofta i dagen, som då hans fru Astrid hade
beställt is till en isskulptur hos fiskhandlaren Johansson.
Glass-Oskar kom på utlovad tid finklädd och med en ny Volvo Duett
för att hämta isen till festen då han fyllde jämt. Han följde
med ut till isbingen där det första blocket kom ut snällt, men sen
strulade det, varpå Glass-Oskar
greppade issaxen och var
snart blöt och kladdig av sågspån. Vad fru Astrid sade om det vet
vi inte, men enligt inbjudna gäster var isskulpturen mycket fin.
Glass-Oskar var en enkel
man på många sätt och kanske inte alltid så noga med sin klädsel
vilket ledde till följande episod hos en välkänd bilfirma i
Vänersborg. Väl inkommen i bilhallen såg han sig omkring och
förklarade att han ville se på en lastbil. Bilförsäljaren tittade
på Glass-Oskar och svarade att de inte hade några begagnade fordon,
Glass-Oskar : ” Sa inte ha nåt begagnat, ja ska ha nytt”. Han
blir visad en lastbil med önskad lastförmåga, tittar och säger,
”Den tar jag”. Han får se en annan intill och säger ” Ja tar
den mä”, pekar sen på ett tredje fordon och säger ” Kan ta
den också”!
Bilförsäljaren frågar
artigt om namnet medan han stilla undrar för sig själv om inte
Glass-Oskar kan vara en frigångare från Restads mentalsjukhus.
Efter att ha fått namn och adress ursäktar han sig. Väl inne på
kontoret ringer han vakthavande hos polisen i Trollhättan, beskriver
Glass-Oskars utseende och sätt, varpå vakthavande säger” Sälj
du så många lastbilar du kan, Glass-Oskar kan betala för sig”.
Sekunderna senare är försäljaren ute i bilhallen med orderblocket
i högsta hugg. Det lär ha slutat med att 5 - 6
lastbilar blev köpta.
Pappersarbete var kanske
inte Glass-Oskars favoritsyssla, så en gång när hans korv- och
glasskiosk på Drottningtorget en stilla sommarnatt helt hastigt och
lustigt genomgick en entusiastisk om- och tillbyggnad slog det
honom, inget bygglov än! Så när morgonen grydde hämtade
Glass-Oskar stadsarkitekten samt några andra beslutande ”gubbar”
med bil, bjöd rikligt på korv och glass och utbrast ” Har de inte
blett fint?”
En annan gång då några
”Aspis-grabbar” hade missat en gratis höstutdelning av
överbliven glass och kommit lite sent frågade han dem ” Va gör i
här ongjävlar?” och skällde på som så de blev rädda och
började springa tillbaka hem. De hinner knappt halvvägs när de
hör en bil komma och får se Glass-Oskar ropa genom den nerrullade
sidorutan ”Pôjkar
pôjkar,
stanna stanna”. Han hinner knappt stanna bilen innan han kommer ut
och säger” Här ha i pojkar” och lämnar fyra stora lådor med
glassbåtar till dem innan han hoppar tillbaka i bilen.
Glass-Oskars relativt goda
förhållande till stadspolisen fick sig en törn en gång när
poliskonstapeln Lager lyckades få honom att gå på ett practical
joke, en riktig blåsning med ”Coloradoskalbaggen” i påse.
Glass-Oskar öppnade en hårt tillsluten papperpåse varpå en
fjäderuppdragen manick sprätte ut och skrämde honom någon sekund
eller två innan han vilt svingande slängde sig mot Lager som
störtarde ner för trapporna till en väntande Svarta Maja som drog
iväg med skrikande däck runt gathörnet med Glass-Oskar vilt
vrålande ”Era förbannade bylingajävlar” efter dem.
Snart nog hade
konstaplarna glidit runt kvarteret med polisbilen och de stannade
bredvid Glass-Oskar som lugnat ner sig, när Lager öppnar sin
bildörr säger Glass-Oskar ungefär ” Du får ente skrämma mig
så, jag kunde ju ha slått dig fördärvad”. Till saken hör att
Lager var nästan dubbelt så stor som Glass-Oskar och väl så van
att hantera vildsinta busar.
Annars gillade Glass-Oskar
att utsätta andra för handgripliga enkla skämt som att till
exempel slå igen dörren till kylrummet på glassfabriken när någon
var där inne. Men när han själv av misstag blev instängd av en
anställd som hade händerna fulla och blev kvar där inne kanske 30
minuter så utspann sig följande dialog. En annan anställd som
skulle fylla på i kyllagret öppnade dörren och frågade ”Men va
gör direktörn här inne?” ” Vvvvänttta ddu ddin jäävel
ttess jjag ttinat upp” blev Glass-Oskars svar när han störtade ut
för att värma sig med varmt kaffe och annat.
Källor: Trollhättegillet
Ronny Derner
Erik Bohm
Hasse Rasmusson, bagare
Mats Wickman
Olle Johansson,
fiskhandlare
Gustaf Derner / Erik
Sundewall
med flera.
Hantverk och industrier i
Trollhättan har sitt ursprung i de enkla kvarnar och sågar utmed
fallområdet som var säsongssysselsättningar i större utsträckning
än de företag som vi är vana vid i dag.
De gamla skrålagarna med
sitt ursprung i medeltiden skyddade länge de ”ämbetsmän” vilka
fanns i städerna och som hade diverse handels- och tullskydd med
mera, mycket för att myndigheterna ville ha kontroll och
skatteintäkter. Först efter 1846 kunde hantverkare av alla slag
flytta till och verka i byn vid stranden. Tidigare var det endast ”
sockenhantverkare” som fick verka utanför städerna enligt 1789
års förordning.
Idéer och planer om
kanal- och slussbygge hade framförts ända sedan Gustav Wasas tid då
han enade Sverige till ett rike. Under Karl XII gjorde Christoffer
Polhem ett första försök med slussbygge samt därför nödvändiga
verkstäder men kungens plötsliga död och statens dåliga finanser
omintetgjorde detta. Däremot genomfördes en första älvreglering
1750 – 1751 genom att Kafledammen byggdes, vattnet steg i betydande
grad, mindre forsar med kvarnar försvann och älven rann mer
västerut vid Nol- och Gullöfallen. Detta gynnade byggandet av
större anläggningar som utnyttjade vattenkraften. Det första
privilegiet för järnmanufaktur utfärdades 19/12 1755 till Gilius
Hillerströms smedja som senare kom att köpas av Trollhettans
Kanalbolag vilket började utarrendera den från 1810 och detta kan
betraktas som Trollhättans första bestående hantverksindustri.
Byggandet av kanalen och
1800 års slussar innebar en bruten isolering, stigande
befolkningstillväxt och ökat antal kvarnar, sågar med mera vilket
syns i kyrkböckerna. 1750 – 1790 översteg inte ”Trollhättans”
befolkning ett par hundra personer men redan 1828 fanns minst 490
fasta invånare. Expansionen tog fart redan 1840 i samband med att
byggandet av den nya kanalleden påbörjades, då en mängd nya yrken
som till exempel urmakare blev noterade i bland annat skattelängder.
1847 bildades Trollhättans
Mekaniska Verkstad som en utveckling av bl a Hillerströms
järnmanufaktur. Verkstaden som växte blev sedan en betydande
storindustri under namnet NOHAB ända fram till 1980-talet då
verksamheten splittrades, flyttades och större delen lades ner.
Det redan etablerade
företaget Stridsberg & Biörk flyttade 1879 sin sågtillverkning
till Trollhättan, tack vare de goda förutsättningarna vid fallen.
Efter ännu en flytt, denna gång orsakad av det första statliga
vattenkraftverket Olidan, fortsatte verksamheten på Knorren ända
fram till nerläggningen 1990, då den internationella konkurrensen
blev för svår.
En annan rätt betydande
industri som föll offer för den tekniska och handelsmässiga
utvecklingen var Svenska Tacksfabriken som startades 1901 av John
Lawson. Dess produktion av pligg, småspik med mera främst för
skoindustrin, var en internationell storsäljare ända fram till
1960-talet då det snabbt tog slut, främst beroende på nya metoder
för skotillverkning.
Professor Ångström hade
redan på 1870-talet en tidig plan för Olidan som aldrig
genomfördes, men som fanns i bakgrunden då kraftstationen byggdes.
Nuvarande statliga Vattenfall började sin bana som Trollhättans
Kanalbolag och blev genom förstatligandet av vattenkraften samt
byggandet av Sveriges första statliga vattenkraftverk Olidan en stor
arbetsgivare med som mest ca 1000, numera drygt 400, anställda i
Trollhättan.
Grundbergs Mekaniska
Verkstad var ett familjeföretag som startades 1906. Efter två svåra
bränder samt flytt av verksamheten såldes det till ett annat
familjeföretag 1979 som idag utgörs av STÅLAB. Detta företag
såldes i sin tur till tre anställda 1981 och lever fortfarande
vidare med ca 80 anställda i bro- och byggbranschen, specialiserat
på stora bärande stålkonstruktioner.
Under 1910 -20-talen
lockades en rad företag med elintensiv produktion som EKA,
Trollhättans Cyanidverk, Svenska Ferrolegeringar , Stockholms
superfosfatfabrik (Kema Nord) samt Union Carbide att starta sina
verksamheter på Stallbacka industriområde. Därmed hade Vattenfall
säkrat långvarig avsättning för sin elproduktion vilket inte var
helt självklart innan de rikstäckande stamnäten blev byggda på
1950-talet.
Den mesta smutsiga
tillverkningen lades ner undan för undan med början av Union
Carbides nerläggning 1986 allteftersom tekniken och miljöansvaret
utvecklades och lönsamhetskraven ökade. Ett av de få kvarvarande
företagen är Eka Chemicals. Ett annat företag som är en avläggare
som flyttade till Rjukan i Norge på grund av lägre elpris är i dag
Norsk Hydro.
Även i textilindustrin,
utöver Sjuntorps AB som redan 1814 hade etablerat sig i Sjuntorp
utanför Trollhättan, startades det flera företag 1917 - 1918 som t
ex Konfektions AB Viking och Skjortfabriken Bore m fl. Dessa företags
produktion var på topp under andra världskriget innan de köptes
upp med flytt av verksamheten eller lades ner på 1960-talet.
Sjuntorpsindustrin ombildades till aktiebolag redan 1882 och
utvecklades separat med Göteborg som fokusområde för sin
världsomspännande försäljning och lever vidare idag med annan
inrikting.
Runt tiden innan och under
andra världskriget skapades genom statlig styrning tillverkning inom
nuvarande flyg- och rymdindustrin, Nohabs flygmotortillverkning och
Svenska Aeroplanaktiebolaget, det senare bolaget med tillverkning
både i Trollhättan och Linköping. Idag heter dessa internationellt
välkända och verksamma företag GKN samt SAAB(numera utan
verksamhet i Trollhättan).
Under denna tid lät
Glass-Oskar bygga och flyttade även in i sin nya glassfabrik intill
Tingvallahallen 1939, där verksamheten frodades ända till
försäljningen till Glacebolaget(GB ägt av Unilever) 1962.
Namnrättigheten Trollhätteglass innehas än i dag av på Hojums
industriområde verksamma Åse-glass.
Cerbo som startades 1948
var första företaget i plastbranschen i Trollhättan med idag ca
100 anställda och en internationell försäljning av formsprutade
plastdetaljer.
Källor: E. Karlinder
H. Olsson
Trollhättegillet m fl
Två bilder, två sidor av en svunnen tid och stad. Hur vill vi ha vår miljö?
Vad tänker du på när du går förbi ett hus eller kanske ett minnesmärke ute på stan?
Vet du något om det, har du möjligen läst eller hört på något nyhetsmedia att huset är rivningshotat eller ska renoveras?
Funderar du på om det finns några bilder på hur det såg ut som nytt? Vilka personer som bodde där eller kan kopplas till någon historia runt det.
Du kanske tänker på hur stadsdelen ska se ut i framtiden?
Eller hur huset, marken, området ska utnyttjas nu och i framtiden ?
Har du koll på hur nya stadsplaner presenteras; t ex med utställning på stadsbiblioteket, i broschyrer i brevlådan eller en egen webbsida?
Vems är idéerna? Politikerna i staden? Allmänhetens? Tjänstemannaförslag? Eller rentav någon liten listig entreprenör som utnyttjar media för att skaffa sig fördelar genom en hypad s k allmänhetens opinion i media?
Får du veta vad alla sidorna vill och tycker fullt ut? Är det någon som frågar dig överhuvudtaget om du har några synpunkter på hur staden ska vara och fungera?
Har du något intresse alls om ovanstående eller blir du bara intresserad om det ska byggas ett dagcenter för förståndshandikappade bredvid din villa?
Finns det någon svensk stad överhuvudtaget som är långsiktigt planerad för både dagens och framtida behov, varav merparten är okända för oss i det överskådliga dagsläget?
För hur långt fram i tiden ska vi planera ett område eller en hel stad?
Hur ska vi ställa oss till bevarandet av t ex halvgamla dåligt isolerade hus som nuvarande och kommande ägare av kulturhistoriska skäl inte får tilläggsisolera?
Köpcenter, Galleria eller E-handel?
Hur vill vi fånga vår föda? Som en jägare/samlare någonstans ute i vildmarken utanför stan eller under mer organiserade former i vår egen närmiljö där vi bor?
Har ni försökt att gå, cykla eller åka buss till ett köpcenter någon mil utanför stadscentrum vid korsningen av två eller flera motorvägar?
Hur mycket varor har ni kunnat handla och ta med på ett bekvämt sätt i så fall?
Konceptet med en galleria i central stadsmiljö har utvecklats ända sedan den stora bazaren uppkom i Istanbul på 1400-talet. I dess mer moderna form sedan bl a Kaisergallerie i Berlin under senare delen av 1800-talet då det blev mode med att bygga över gator i ett eller flera kvarter.
Detta spred sig undan för undan i Europa och i Sverige. Tanken var att man skulle kunna ströva omkring och göra sin dagliga inköpsrunda under mer bekväma former nära sin bostad.
Där hade man även tillgång till en rad specialaffärer inom många branscher något som mer eller mindre lyser med sin frånvaro i dagens förvuxna köpcenter, där man kan ha uppemot 1,5 km från ände till ände.
Utarmningen av stadscentra fortsätter i takt med utbyggnaden av handelsytorna till 100 000 kvadratmeter och 250 butiker i tre eller flera plan. Det minsta av Sveriges 10 största köpcenter är i dag ca 56 000 kvadratmeter handelsyta.
Specialbutikerna har börjat försvinna från landsorten och i viss mån även fysiskt från storstäderna och kan snart bara nås via näthandel på Internet. Däremot verkar det finnas en trend att lägga t ex dyra exklusiva klädbutiker och andra typer av butiker, där kunderna vill kunna se och ta fysiskt på varorna, i stadscentra.
Inom näthandeln har även koncept som färdiga matkassar inklusive tillagningsråd och recept ökat markant de sista tre åren. Dessa matkassar produceras dock oftast av de större affärskedjorna.
Det finns redan flera lokala e-handelsförtag som är rätt stora men trenden är att deras butiker försvinner och bara e-handeln bli kvar i lokaler utanför stadskärnan.
I vår tid, framtidsfrågor och funderingar
I vår tid.
Nu börjar man märka att 100-års jubileet närmar sig. Det grävs både högt och lågt i centrum just nu vilket ibland yttrar sig i kommentarer som " Dom bara förstör, kunde inte Tårtan få va ifred som den var" till " Det blir nog bra till slut när det är klart". Fast han som gnällde kanske inte riktigt förstod vilket busliv det var i den forna parken som började som ett salutorg . Även i andra parker och skrymslen i centrum har det städats undan yviga buskar och annat som dolde diverse bus och deras gömmor.Ungefär så här såg det gamla Karl Johans torg ut en gång i tiden. |
Numera kan man se igenom Maria Alberts parken. |
Framtidsfrågor
Gamla Ferrolegeringar mitt på dagen. |
Barnens dag karneval. |
Vad tänker du på när du går förbi ett hus eller kanske ett minnesmärke ute på stan?
Vet du något om det, har du möjligen läst eller hört på något nyhetsmedia att huset är rivningshotat eller ska renoveras?
Funderar du på om det finns några bilder på hur det såg ut som nytt? Vilka personer som bodde där eller kan kopplas till någon historia runt det.
Du kanske tänker på hur stadsdelen ska se ut i framtiden?
Eller hur huset, marken, området ska utnyttjas nu och i framtiden ?
Har du koll på hur nya stadsplaner presenteras; t ex med utställning på stadsbiblioteket, i broschyrer i brevlådan eller en egen webbsida?
Vems är idéerna? Politikerna i staden? Allmänhetens? Tjänstemannaförslag? Eller rentav någon liten listig entreprenör som utnyttjar media för att skaffa sig fördelar genom en hypad s k allmänhetens opinion i media?
Får du veta vad alla sidorna vill och tycker fullt ut? Är det någon som frågar dig överhuvudtaget om du har några synpunkter på hur staden ska vara och fungera?
Har du något intresse alls om ovanstående eller blir du bara intresserad om det ska byggas ett dagcenter för förståndshandikappade bredvid din villa?
Finns det någon svensk stad överhuvudtaget som är långsiktigt planerad för både dagens och framtida behov, varav merparten är okända för oss i det överskådliga dagsläget?
För hur långt fram i tiden ska vi planera ett område eller en hel stad?
Hur ska vi ställa oss till bevarandet av t ex halvgamla dåligt isolerade hus som nuvarande och kommande ägare av kulturhistoriska skäl inte får tilläggsisolera?
Köpcenter, Galleria eller E-handel?
Hur vill vi fånga vår föda? Som en jägare/samlare någonstans ute i vildmarken utanför stan eller under mer organiserade former i vår egen närmiljö där vi bor?
Har ni försökt att gå, cykla eller åka buss till ett köpcenter någon mil utanför stadscentrum vid korsningen av två eller flera motorvägar?
Hur mycket varor har ni kunnat handla och ta med på ett bekvämt sätt i så fall?
Konceptet med en galleria i central stadsmiljö har utvecklats ända sedan den stora bazaren uppkom i Istanbul på 1400-talet. I dess mer moderna form sedan bl a Kaisergallerie i Berlin under senare delen av 1800-talet då det blev mode med att bygga över gator i ett eller flera kvarter.
Detta spred sig undan för undan i Europa och i Sverige. Tanken var att man skulle kunna ströva omkring och göra sin dagliga inköpsrunda under mer bekväma former nära sin bostad.
Där hade man även tillgång till en rad specialaffärer inom många branscher något som mer eller mindre lyser med sin frånvaro i dagens förvuxna köpcenter, där man kan ha uppemot 1,5 km från ände till ände.
Utarmningen av stadscentra fortsätter i takt med utbyggnaden av handelsytorna till 100 000 kvadratmeter och 250 butiker i tre eller flera plan. Det minsta av Sveriges 10 största köpcenter är i dag ca 56 000 kvadratmeter handelsyta.
Specialbutikerna har börjat försvinna från landsorten och i viss mån även fysiskt från storstäderna och kan snart bara nås via näthandel på Internet. Däremot verkar det finnas en trend att lägga t ex dyra exklusiva klädbutiker och andra typer av butiker, där kunderna vill kunna se och ta fysiskt på varorna, i stadscentra.
Inom näthandeln har även koncept som färdiga matkassar inklusive tillagningsråd och recept ökat markant de sista tre åren. Dessa matkassar produceras dock oftast av de större affärskedjorna.
Det finns redan flera lokala e-handelsförtag som är rätt stora men trenden är att deras butiker försvinner och bara e-handeln bli kvar i lokaler utanför stadskärnan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar